Lägenhetsvisning i Sumpan var ingen hit

Jag var på visning idag efter jobbet. Lägenheten låg på Fågelsången 13 B i sundbybergs Centrum. Jag hade höga förhoppningar, men blev ganska snabbt besviken. Besvikelsen tog effekt innan jag ens sett lägenheten om jag ska vara ärlig. Lägenheten låt nämligen på 4e våning… utan hiss. Jag trodde att jag hade lämnat det bakom mig när jag lämnade Paris. I Paris bodde jag nämligen på 6e våningen utan hiss. Det var ett helvete. Jag bodde där med två väninnor: Nashmil och Ghazaleh. När vi väl vara nere på botten våningen, och någon kom på att de glömt mobil, pengar eller annat, så var vi hellre utan hela dagen. Allt var bättre än att faktiskt ta sig upp för de där jäkla spiral trapporna som aldrig verkade ta slut. Vi tänkte: ”Vi får i alla fall vältränade rumpor!”. Jag vette fan…

Jag svor i alla fall på att jag aldrig mer skulle ha en optimistisk syn på trappuppgångar utan hiss.

Det roliga var att när jag såg efternamnet på dörren fick jag en nostalgisk känsla. När dörren öppnades insåg jag att personen som bodde där för tillfället var en tjej i min ålder som jag växte upp med från 6 års åldern till och med 16 års åldern. Vi var inte särskilt goda vänner, utan var mest kompisar för att vi hade gemensamma vänner. Sumpan är ju trots allt Stockholms minsta kommun.

Jag hoppas att de som stod före i kön accepterar. För jag vill inte bränna mitt första nej på en rutten lägenhet på 4e våningen utan hiss.