Jag och Nash fann varandra sent i vår bekantskap. Det hela började en varm vårdag 1998 (oj va gammal jag känner mej nu). Jag gick första året på gymnasiet, och satt och halvsov under en historielektion. Det knackade på dörren, och in kom en "kkk" (jag citerar Özz Nujen: förkortning för: kort knubbig kurd). Näe, jag ba skämtar. Nashmil e inte knubbig. Men resten är en sann historia.

Så här såg Nashmil ut när hon åt lunch med mig. Hon fick under inga omständigheter lyfta på huvudet under måltiderna i matsalen.
Hur som helst så var hon klassens tillskott, och hon välkomnades varmt. Jag och min kompis Hedieh valde dock att inte släppa in den här korta kurden i våra hjärtan. Vi undvek henne till alla pris. Men Nashmil ville inte kännas vid denna kyliga attityd. Hon tog tjuren vid hornen och bestämde sig för att trackassera mig. Jag antar att det var mina good looks och min sociala natur som gjorde att hon drogs till mig. Vem kan klandra henne?
Efter många om och men började vi umgås. Självklart fick hon 3 klara direktiv:
1. Gå alltid 5 meter bakom mig.
2. Hälsa inte på mig när folk är inom synhåll
Så här såg Nashmil ut när hon gick 5 meter bakom mig.Nashmil var en god vän. Hon växte i mina ögon, och så småningom slopade jag regel nummer ett. Kort därefter rök även regel nummer två och tre. Sen slutade Nashmil göra mina läxor, och då uppstod lite konflikter, men vi löste dessa och vår vänskap växte sig starkare.
Okej. Ännu har jag inte kommit till biten där jag o Nash blev riktigt goda vänner.
Det var sommar år 2000. Vi hade tagit studenten och båda hade blivit antagna till det Internationella Ekonomprogrammet vid Linköpings Universitet. Vi valde att flytta ihop, och tillsammans ta Linköping med storm. Vi avverkade 3 år tillsammans i staden, och sedan var det dags för utlandstermin. Båda två valde att åka till kärlekens stad - Paris. Vi flyttade ännu en gång ihop. Denna gång delade vi på 20 kvm. Om vi inte kände varandra väl innan, så lämnade vår bostadssituation inte något åt slumpen. Låt mig sammanfatta det hela genom att säga att vi verkligen lärde känna varandra väl.
Sedan vår tid i Linköping och Paris har vi varit hustru och hustru. Vi har hunnit skiljas, adoptera påhittade turkbarn och den ena och det andra.
Jag vill avsluta denna vackra och gripande berättels (baserad på en sann historia) med att säga att jag verkligen älskar och uppskattar Nashmil. Hon har många egenskaper som gör henne till en bra vän och en galant slagpåse. Hon har tålamod och ett sjuhelvete sinne för min o G's råa humor. Hon är ömsom känslig, ömsom taktlös... Vet inte hur mitt liv skulle sett ut utan henne i det.



































